Som varje morgon den sjätte december klickar jag upp youtube och väljer där den sång som för mig representerar vår självständighet. En manskör med en solist plus orkester, kan inte bli bättre. Jag är alltid "blödig" och får lätt tårar i ögongen, men när en manskör sjunger är det ingen vits att försöka hejda tårflödet. Att kören sen består av veteraner, ja ni förstår... Får gåshud över hela kroppen! Vi kan inte ens börja förstå vad dessa unga män fick utstå vid fronten när de slogs för vårt land. Min morfar, som var fältpräst, var mycket fåordig vad de gäller kriget. När jag i mitten av 90-talet överförde hans memoarer från maskinskrivna blad till diskett omtalade han kriget i ett kapitel men då med fokus på brödraskapet och gemenskapen. Men det han, och de, fick se måste ha varit ofattbart grymt och hjärtskärande. Så många kistor som han välsignade innan de åkte hem för den sista vilan...
....
Hoivatkaa, kohta poissa on veljet,
muistakaa, heille kallis ol' maa.
Kertokaa lasten lapsille lauluin,
himmetä ei muistot koskaan saa!
Vårda, snart är bröderna borta,
kom ihåg, landet var dyrbart för dem,
Berätta och sjung för barnens barn,
minnet får aldrig mattas ut!
(fritt översatt till svenska)
Gripande! Själv brukar jag lyssna på Finlandiahymnen. Å så tänder jag två ljus i fönstren, blev bara två i år.
SvaraRaderaJo, Finlandiahymnen är också ett måste, får gåshud även utav den.
Radera