Slut

Jag kände det på mig igår när jag kom hem från bädden. Jag delade min oro med gubben. "Det kan inte vara långt kvar, hon är så dålig!"... Inte hade jag velat ha rätt... :(:(

Min mormor fick äntligen frid i morse 4:50 då hon drog sitt sista andetag. Fri från plågor, smärtor och oro. Nu äntligen får hon gå tillsammans med min morfar igen. Jag kan se det framför mig hur han möter henne med ett brett leende...Tillssammans får de nu hand i hand gå vidare, kvar är vi som sörjer att vi mist hene. Som jag sa åt mamma när hon ringde strax efter 5 i morse, nu har hon äntligen fått ro, sluppit alla hemska smärtor, plus att vi vet ju att livet tar slut när man nått en ålder av 87 år. Ändå är det tomt just nu... Saknaden är lika stor oberoende av ålder... Hon fattas mig... Vem ska jag nu ringa till när jag sitter fast i ett stickmönster?? Vem ska jag nu rådfråga om färgsättning när jag väver?? Vem tar mormors plats?? Ingen... Det kan ingen göra...

Nu ska jag dricka mitt kaffe, försöka få ner en smörgås för att sen fara mot bädden en sista gång. Visa mamma att jag finns där bredvid henne för att trösta, stöda och krama om. Tacksam för de år vi fick med mormor, tacksam för alla minnen. Jag är också tacksam för dessa veckor jag tillbringat vid bädden, igår kunde jag ännu visa mormor att jag är där, hon är inte ensam. Jag hoppas hon kände det... Nu torkar jag mina tårar, tänder ett ljus och samlar mig inför dagen, känner på mig att den kommer att bli lång...