Man ska aldrig säga aldrig

...för det får man äta upp!

Jag har alltid varit emot tatueringar. Alla andra är fria att göra precis som dom vill, men det har inte varit nåt för mig. Jag har kunnat beundra andras tatueringar och meningen bakom. När Linda tog sin tatuering var jag med som sällskap, då sa jag att jag aldrig ska ta en tatuering. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig...

I tre år har jag nu haft hand om Juthbacka camping. Varje år ordnas American car meeting på området och då kommer Stina till servicehuset och tatuerar. Jag har sett på när otaliga fått sig tatuerade där, mellan kunderna har vi pratat om ditt och datt. I nåt skede det första året sa jag att ett garnnystan vore coolt att tatuera, men inget mer med det. Andra året diskuterade vi vidare, även då kom garnnystanet på tal. I år, då pratade vi igen och Stina ritade. Hon ritade plötsligt MIN tatuering!

Hur kom vi hit? Hur blev det så här verkligt på en gång? Jag visste knappt ut och in. Hon ritade upp tatueringen och flyttade den på min arm, så jag skulle se hur den kunde se ut. Jag velade och tvekade, tänkte mest på vad alla andra skulle säga om jag tog en tatuering. Jag fegade ur och sa att om jag vill tatuera mig så är jag på plats följande dag i god tid innan hon ska börja.

Jag åkte hem med mitt ritade nystan, tittade på armen mest hela kvällen, funderade och var villrådig. Kunde inte bestämma mig. Så blev det lördag morgon, jag hoppade i duschen och där försvann bilden. Jag blev lessen, den var ju så fin! Jag skrattade högt för mig själv, för nu visste jag, i dag ska jag tatuera mig! Vill inte vara utan den bild som är SÅ JAG! Så jag åkte iväg, för att tatuera mig!

Tadaaah!! Så här fin är jag idag! Ni kan inget annat än hålla med, visst är det den perfekta tatueringen för mig? Nu funderar jag om jag inte borde ha en härva och nå stickor också på bilden ;)